Jag är för mesig! Igår ville jag inte skriva för att jag var rädd för att starta tredje världskriget och om ni undrar med vem, så gällde det min "kära" syster Linda.
Jag var arg som en tok när jag kom hem ifrån jobbet och skällde av mig på katten, sen lättade det.
Men det kändes faktiskt som att hon inte tänkte på vad hon sa, att hon inte tänkte tanken lite längre!
Det var inte så mkt jag begärde egentligen, så mkt som man har ställt upp på dom, med barnvakt hit och dit, utan all denna barnvakt dom har fått så hade dom inte kunnat jobba som dom har gjort... Man har setat där halva nätter och hela dagar ibland, det tänker hon inte på heller!!
Men vad fick jag då? En halv utskällning och "smäll igen bildörrn" ... Känner man sig uppskattad då? Inte ett dugg.
Jag ville så gärna skriva av mig igår, men hade jag skrivit hade det bara blivit ett argt inlägg och en hel massa svordomar och det ville jag inte.
Men egentligen så skulle jag ha gjort det, det är min blogg och MINA tankar och funderingar!

Jag älskar min syster, men ibland är hon hård, på snäppet till kylig.
Hon kan skrämma mig, hon kan verkligen få mig ledsen!
Och ibland så spelar det ingen roll hur man gör så är det alltid fel i hennes ögon!
Jag är hennes lillasyster men hon äger inte mig, hon behöver inte passa mig...
Och tänk om hon ibland bara kunde ringa och höra hur jag mår ? Helt spontant.

Jag är arg och besviken och allmänt less på henne och hennes jävla bravader och "jag bestämmer allt" attityd.

Nu får det vara nog och jag sätter punkt här... Slutdiskuterat helt enkelt.