Jag minns !

Jag minns min mormor med både glädje och sorg.
När man har sett någon ryckas bort ifrån en av cancer så ser man inte så mycket annat än sjukdomstiden.. Jag minns inte så mycket om hur det var innan hon fick non-hodgkins.
Jag minns knappt den sista julen med henne! Sånt är bra konstigt..

Jag minns allt sånt där jag egentligen borde ha förträngt.
Jag minns den första knölen, den första ambulansen, den första läkaren och det första rummet på Köpingslasarett och jag minns den första kuffen på halsen. Jag minns dom första orden cancerläkaren sa och jag minns exakt vad jag svarade när mamma ringde och sa att hon inte fanns mer.
Jag minns vad det var för glass hon inte orkade äta upp den näst sista dagen och jag minns exakt hur varmt och skönt det var ute. Jag kommer ihåg vad det var för blommor hon hade på bordet brevid sängen och jag minns hur jag såg på henne med värme samtidigt som jag kände mig helt förkrossad.

Jag minns vårat sista hejdå i korridoren, jag minns hur Linda sa "jag kommer efter jobbet" och jag minns hur vädret var just den sista gången jag såg henne, jag minns vad jag gjorde när jag kom ut därifrån och jag minns exakt vad jag sa till mamma när jag mötte henne på coop-parkeringen.

Såna små helt betydelselösa saker kan verkligen fastna i hjärnan på en.
Men det är väl på så vis jag minns min mormor!