Jag tänker på dig !

Jag satt på balkongen alldeles precis och tänkte lite.. Kom på en sak då jag kom på mig själv med att sitta och tänka på en sak.
Jag har återkommande tankar om mormor!
Det är samma färger, samma människor, samma kroppsspråk och samma sagda saker.
Jag är arg på henne i mina dagdrömmande tankar vet jag. Jag skäller på henne!
Jag vet att jag säger åt henne där jag står under hennes balkong, skriker och frågar "Varför visade du inte att du var rädd?" och något som i stil med "Du lämnade oss här"..
Jag tänker ofta om lönnen där bakom. Hur jag på håll står och ser henne komma med sin lilla korg i lunkandes över gräsmattan påväg till bordet. Det är sommar och varmt.

Läste om Ingela Aagards sista tid och hur hon hade sagt att hon inte var rädd för att dö.
Hur kan man inte vara rädd för att dö när man vet om att man är döende?
Kan man verkligen känna sig till freds med tanken?
Jag skulle vara livrädd.. Jag skulle antagligen dö av bara tanken på att veta att man inte kommer att leva länge till!

Jag saknar min mormor, jag vill inte glömma henne. Det kommer jag iofs aldrig att göra!
Jag kommer att skriva om henne, när jag saknar henne som mest....