Tomma rum !

Sitter här i min lägenhet som varit mig så hatad så länge, men samtidigt så blir jag väldigt känslosam! Jag släpper min mormor. Jag släpper min barndom!
Dom här väggarna ekar mormor. Allt jag gör påminns om henne.
Att komma in igenom porten får mig fortfarande att tänka att jag ska hem till mormor och hälsa på fastän jag själv bor här.
Jag kommer att sakna att sitta där ute under världens vackrast lönn som jag gjort varenda sommar sen jag föddes. Att springa barfota här på gården fastän det är kallt och att ändå känna mig som hemma fast samtidigt som borta. Det här är inte mitt hem, det är en mellanlandning.
Det måste ju ha varit något. Ödet kanske?!
Att när jag separerade ifrån Anton blev mormor sjuk, hon var det första som fick veta, hon tröstade mig när jag grät och hade bestämt mig. Hon gjorde det fastän hon själv var dödssjuk. Hon var stark min mormor! En helt otrolig människa.
Undra hur livet skulle ha varit om hon inte hade blivit sjuk och fanns här hos oss. Då skulle jag aldrig ha bott här för huvudtaget. Hon hade fått sett Vendela blivit stora tjejen och mormor hade då varit mäkta stolt för sötare unge än Vendela får man leta efter. Hon hade fått se Lena få David, att äkta kärlek verkligen segrar! Hon hade skällt på Linda för att hon jobbar så mkt och hon hade skällt på mig för att jag klär mig för kallt!

Jag tömmer mitt hem som en gång varit hennes. Varenda sak som var hennes vill jag inte kasta för det gör ont. Jag står här om kvällarna och är tvungen och gråter för mig själv och inser att jag inte fått behålla henne för alltid. Jag behåller något som är mig kärt. Det är mitt, det är minnet!

Jag släpper henne nu, hon som stått mig så nära!

Hon finns inte längre, jag tappar greppet!

Tomma rum, tomma hjärta!